Fisket på När

Närshamn (Foto: Maria Wrigstad)
Närshamn (Foto: Maria Wrigstad)

I många århundraden har ett omfattande fiske bedrivits runt kusten utanför När, men även avsevärt längre ut. Man använde sig av de traditionella en-, två- och tremänningarna och kunde med dessa grundgående båtar utgå från de små hamnarna runt kusten. Bara i När socken finns ett flertal hamnar väl lämpade för fiske med båtar av denna typ. Även de största av dessa båtar, tremänningarna, som kunde vara ända upp till 30 fot långa, var nog grundgående för att gå in i vilken hamn som helst. Det var till och med möjligt att helt enkelt dra upp båten på stranden om så krävdes. Även om båttypen var väl beprövad och mycket sjövärdig, handlade det ändå om relativt små och öppna båtar. Vid fiske långt ute till havs, under framför allt höst och vinter, kostade hastigt påkomna stormar och nedisningar många fiskare livet. Det var därför inte så konstigt om man, så fort man hade råd, köpte sig en större, däckad och motordriven kutter. Med dessa kuttrar fortsatte garn- och krokfisket till in på femtiotalet, då en ny typ av fiske introducerades – trålfisket.

En trålare kunde fånga större mängder fisk och på ett mycket säkrare sätt. Men det fanns en hake! Dessa stora och djupgående fartyg var hänvisade till endast några få djupa hamnar för att kunna gå i land. Ljugarn och Ronehamn var alternativen för Närsfiskarna, vilket var mycket förtretligt, eftersom de bästa trålbottnarna (jämna ler- eller sandbottnar) finns utanför När.
Närs Fiskehamnsförening

Strandbruket var ett ofrånkomligt komplement till jordbruket. När lär vara den socken som drabbats hårdast av drunkningsolyckor i samband med fiske. Det beror sannolikt på att det var fler människor i När som var beroende av strandbruk än i andra socknar. Det var gott om småbönder i När – och alla fiskade. Minst 99 närkar drunknade eller frös ihjäl bara under åren 1820–1889, redovisar P Häglund i Närboken.

Närshamn

Traditionen att angöra Närkusten med stora fartyg fanns sedan tidigare. Austerviken strax norr om nuvarande Närshamn har i gamla dagar tagit emot många fartyg. Stenanläggningar ute i vattnet och grunden av ett handelshus visar var angöringsplatsen varit belägen. När trålfisket slog igenom började man undersöka var man bäst skulle kunna anlägga en stor fiskehamn i hemsocknen. Traktens fiskare gick samman och år 1954 bildades Närs Fiskehamnsförening, med uppdrag att anlägga Närshamn. Drivande kraft bakom föreningens bildande och Närs Fiskehamns förste ordförande var Karl Hallander, som tillsammans med Erik Petterson och Leonard Tiitsson under många år ansvarade för hamnens angelägenheter. Förberedelserna för bygget kom att ta ca fem år. Under år 1959 påbörjades bygget av hamnen, vilket tog lite över två år. Från hösten 1961 bedrevs fisket med ett flertal större fartyg och Närshamn var ganska snart en av de största lossehamnarna på Gotland.

Det visade sig ganska snart att platsen man valt för bygget var synnerligen väl lämpad för en hamn. Med sitt läge, nära ut till öppet hav, är hamnen ganska lindrigt utsatt för ishinder. Men ett sådant läge brukar betyda att hamnar blir väderkänsliga. Dock inte så med Närshamn, det är troligen Gotlands lugnaste hamn – i alla väder!

Strömmingsfisket som bedrevs med de stora trålarna, var under lång tid ryggraden i fisket från Närshamn. Strömming fanns/finns i avsevärda mängder i Östersjön och var en populär matfisk. Trålning efter strömming kom helt att överta det tidigare s.k. vrakfisket, där man med drivande garn långt till havs, fångade den då populära fisken. In på 1970-talet började efterfrågan på strömming att minska. En ny generation av konsumenter ville ha något annat än “fattigmanskosten”, vilket strömmingen till stor del varit. Turligt nog för fisket hade torsken under just denna tid en aldrig tidigare skådad uppgång. Torskboomen blev nästa stora uppsving för Närshamn. Torsken betalades bra, var lättäten och fanns helt plötsligt i otrolig mängd. Under en tioårsperiod, från halva 70-talet till de sista åren av 1980-talet, verkade tillgången av torsk att vara obegränsad. Och Närshamn blomstrade. Nya och moderna båtar köptes. Nätfiske eller trålfiske spelade ingen roll, det gick att tjäna bra med pengar på vilket som. Tills det en dag helt plötsligt var över. Och det gick verkligen så fort, höstfisket var normalt, men fisket den följande vintern gick helt bort. Förutom några korta perioder i början av 90-talet, så återkom aldrig denna mängd av torsk. Naturen återgick till det normala och torskbeståndet i Östersjön var tillbaka på den nivå, där den historiskt legat sedan halva 1800-talet. Båtar höggs upp, skrotades, såldes eller blev liggande längs Närshamns folktomma kaj. Strömmingsfisket var inte längre något alternativ, inte för att det är ont om strömming, utan för att det inte längre finns köpare. Under en period fiskades piggvar och flundror, men dels minskade bestånden av dessa fiskslag då trycket blev för hårt, dels blev fisket så hårt reglerat att ett bärkraftigt fiske inte längre var möjligt.

Efter att ha varit en arbetsplats för 20–30 personer och hemvist för en lång rad av olika typer av fiskebåtar – garnbåtar, trålare, krokbåtar och laxbåtar – finns idag ingen som på heltid försörjer sig som fiskare i Närshamn. Den enda kvarvarande registrerade fiskebåt som i dag bedriver fiske är Elvan, vilken ägs och brukas av Kurt Olsson, När.

Hamnen drivs fortsatt av Närs Fiskehamnsförening, med målsättningen att bibehålla “Hallanders anda” och hålla hamnen i skick. Det betyder att hamnen fortfarande är intakt som fiskehamn. Kylar och isverk fungerar, så det är bara att sätta igång och fiska för den som så önskar!
Närs Fiskehamnsförening

Närshamn fungerar i dag även som gästhamn.

Runt Närkusten finns ytterligare åtta fiskelägen, som i dag inte används för det reguljära yrkesfisket, men väl för visst fritidsfiske och som alla fortfarande har levande strandbodar. Dessa är i ordning från söder till norr:

Kapellet

Kapelluddens Fiskeläge vid Pilgårdsviken är ett av Gotlands bäst bevarade fiskelägen. Det finns med på 1701 års skattläggningskarta och benämns då “cappells reev”. Här finns idag ett 25-tal bodar, 2 pirer, länningar, lysarstänger och bakom bodarna finns lämningar av en skans från tidigt 1700-tal. På framsidan kan man slå sig ner och se solen gå ner över vattenspegeln i Pilgårdsviken.

Fluntings

Fluntings ligger på södra sidan av Austerviken och brukades främst av gårdar på Burgen för ett kustnära husbehovsfiske efter gädda, sik, abborre och id. Sina storbåtar hade dessa fiskare vid Kapellet.

Nätbodar/Trådstrand

Nätbodar som ligger på norra sidan av Austerviken användes i första hand av gårdar i östra delen av socknen för strandnära fiske efter sik och vintertid för att dra not efter gädda under isen.

tradstrand
Nätbodar/Trådstrand (Foto: Almgren Illustration)

Anna-Lisa Henriksson, Hägdarve, berättade när Forneldars natt hölls vid Nätbodar i augusti 2014 :

”Nätbodar eller Trådstrand?
Trådstrand står det på kartan men i grannlaget vid Smiss och Hallbjänne har jag aldrig hört annat än Nätbodar.
Alla, åtminstone i kustsocknarna, fiskade för sitt husbehov och där det var bra att komma ner till stranden och lättast att landa med båtar byggde någon en fiskebod för sina redskap. På så sätt blev det så småningom ett fiskeläge för mindre båtar. Här inne i viken fiskades det med nätryssjor, man ljustrade ål när den tiden var. Kasta gäddrag var populärt.
På vintern, när isen lagt sig, drogs not under isen och vid isfritt vatten drog man ’landtaug’ eller lausnot. Runt hela viken var uppdelat i notvarp, med namn på alla som Austre och Västre rängi, härutanför Stäur stainar, Vajsgyl – Digardöden. Jag tror det är 28 notvarp med namn – de finns i bilaga till Närboken.
Jag minns väl Nätbodar mest när jag var barn på 1940-talet. Då badade vi här, det var sandbotten och alltid varmt i vattnet. Det var ingen anlagd väg från kviar och hit till bodar – bara en cykelstig. Här var heller ingen brygga.
Jag pratade med Erland Kristiansson häromsistens. Det var först omkring 1960 som Erland med flera som fiskade mycket härifrån byggde bryggan och började göra vägen farbar för bilar.
På 40-talet var det ett fåtal bodar. De flesta har byggts senare.
Roligt var det på hösten när siken gick till, då alla som var ägare av ett nät skulle fiska sik. Det bar så mycket nät här ute i viken som det kunde vara plats för. Man sätted lantärnor – lyktor – på nätvajar, för att hitta sina nät i mörkret när man skulle ut och ale – ro längs med näten – för att se om det fanns någon fisk att plocka av (fick det vara kvar till morgonen kanske fisken lossnat). Spjuvrar har det alltid funnits – eller kanske elakingar – när en rodde och doppade ner alla lyktor i vattnet så de slocknade. Det var inte lätt att hitta sina nät i mörkret då.
En annan historia när inte så vana fiskare rodde ut näten. De rodde så de kom till land, ’di tretede’ och kasta näten i en hög i vattnet, så i land för att gär upp, hur det slutade vet jag inte. Di var väl leit runt undar baini.
Värre var det för gubben Lindell. Han hade två flaskor med ner till strand – en med vatten och en med fotogen. Han skulle koka kaffe, tog fel flaska och hällde fotogen i kaffepannan. Det tog eld. När karlar kom i land beklagade han sig: ’Häär har vart någ tillgäres u hälld fotogen ei kaffipannå. De brant, ja fick hiv de ei sjoen.’ Och karlar fick förklaringen till det ljussken de sett ut över vattnet.
Ja allt förändras, nu går det knappast att fiska med nät här inne i viken. Det är så mycket gräs och lort i vattnet. Jag såg Georg komma iland häromdagen – propellern var lindad med sjögräs. Ser man bort här längs stranden är det tätt med enebuskar, det var det inte för 40-50 år sedan. Och dåligt med fisk är det.
Men gå upp i t.ex. Maldes bajtningi, där tror jag finns rester efter gamla länningar. Strandi förändras, då som nu.”

Djaupdy

I Hammaren på den låga stranden mellan Austerviken och Lillviken ligger Djaupdy – eller egentligen Djaupdöi – med anor åtminstone från 1700-talet. Det var tidigare närkarnas viktigaste fiskeläge. Där finns ett fyrtiotal strandbodar och en skyddad hamn byggd runt år 1890. När fiskebåtarna blev för stora för de mindre hamnarna flyttade många yrkesfiskare över hit. Här har också funnits salterier för export av insaltad av strömming till Tyskland. Vid 1800-talets slut var 59 fiskare registrerade här. Yrkesfisket tynade bort med övergången till ännu större båtar än de tremänningar och däckade kuttrar som dominerat här fram till dess att trålfisket tog över.

Hammarnäs/Gardbostrand

garbostrand
Gardbostrand (Foto: Almgren Illustration)

Hammarnäs ligger vid Lillviken. Här hade fiskare från Garda socken sin hemmahamn. En mindre brygga går ut i vattnet. Ett visst yrkesfiske bedrevs ända in på 1980-talet, främst med storsjöryssja. Här finns en långgrund och barnvänlig sandstrand.

Nabben/Laubostrand

Nabbens fiskeläge ligger i När socken, men har varit Laubornas fiskeläge sedan 1600-talet, ev. ännu tidigare. Men själva marken har tillhört Garda socken. Fiskarna fick betala årlig skatt, bestående av två valar strömming av varje fiskare, till markägarna i Garda för att dessa skulle upplåta mark till garnberedning. Gamla protokoll som sparats från 1880-talet berättar om segslitna trätor och processer om mark och tillhörighet. Nabben, eller Nabbu på gutamål, hade sin blomstringstid på 1800-talet. Prosten Anton Lyth hade lyckats utverka riksdagsanslag för byggandet av större hamnar och Nabben var en av dem. 63 fiskare fanns inskrivna under denna glansperiod, en del kom så långt ifrån som Burs, Buttle eller Havdhem.

Hamnen hade två långa stenarmar (pirar), men dessa flyttades 1924. Hamnbassängen torrlades, kortades samt rensades. Nabbu fick 500 kr till byggandet från kronan genom prosten Anton Lyths ansträngningar. På 1900-talet flyttade fisket till Djaupdy när heldäckade kuttrar började användas. Båtarna var för stora för hamnen vid Nabbu, där man fört en ojämn kamp mot sand och släke, fastän man hade en lucka som vevades ner till skydd för båtar och mot släke. Vinterstormarna fick till sist övertaget, så luckan spolades bort och ersattes aldrig. År 2011 köptes marken in från markägarna, så nu ägs Föreningen Nabbens fiskeläge av 30 bodägare. Detta fint bevarade fiskeläge i När utgör ett lämpligt utflyktsmål för naturälskare och fågelskådare

Natudden

Vid Natudden på Närsidan av Lausviken byggdes två bodar på 1930-talet avsedda för förvaring av ålredskap. Där bedrevs ålfiske, först med ålryssor sedan med bottengarn. Man fiskade ål på hösten, augusti-oktober. Fångsten förvarades i “Pärkar” som var stora tätt slutande trälådor, ca 4 m långa, 2 m breda i ena änden och 1 m höga. Dessa Pärkar som hade formen som en båt, spetsig i ena änden ställde man ute i viken och i virket fanns massor av små hål för att vatten skulle kunna strömma igenom. Varje höst kom små skutor in och hämtade ålfångsten från säsongen. Båten Olga med kaptenen Per Håkansson var inne den 13 nov 1939 och hämtade ål som såldes till Polen och Danmark. Mellan 1938–43 finns det bevarade kvitton på att försäljning har skett. Vissa år kom man och hämtade ål två gånger under hösten, men vanligast var en gång i slutet på oktober eller i början på november.
Allan Nilsson Bomunds i Hammaren

Brändu

Strax intill Natudden ligger Brändu. De första som fiskade där var lauboar, fisket bedrevs då med ålbottengarn. På 1960-talet satte några dit en bod på hjul som de hade till ålfisket. 1971 fick Einar Jakobsson tillstånd att bygga en bod där och de andra fyra bodarna kom senare under 1970-talet. Även pirarna och bryggorna byggdes då. Namnet Brändu kom av att den stora stenen som ligger utanför hamnen kallades för Bränndstain. Brändu är i dag ett levande fiskeläge med flundrefiske på sommaren och sikfiske på hösten som bedrivs av 6–7 båtar.
Rolf Lindström Källstade Lau

Läs mera: A&P Häglund, När och Närkar del I ss 173-186, Ronström, En gammal strand – Ett gammalt fiskeläge, C Häglund, Strandfolk och fiskelägen på Gotland.

Karta till fiskelägen i När