Hamngårdens historia hänger samman med sjöfarten och i dansk tid kallades chefen för tull- och hamnväsendet inom ett visst område ”haffnefogde” och en sådan fanns det på ”Neer” från 1600-talets början till det svenska övertagandet av Gotland 1645. Förutom att vara tulltjänsteman var hamnfogden också uppsyningsman över fiskelägena inom distriktet samt ordförande i hamnrätten. År 1601 hette hamnfogden Claws Nielsen och den siste fogden var Hanns Pedersen 1634-45 som också före 1642 var ägare till Mickels gård som han sålde och köpte Pilgårds 1644. Pedersen stannade kvar på Pilgårds efter svenskarnas ankomst och dog där 1688. På svenska kallades sedan tullmannen strandridare och sådana hittar man i Närshamn, som ju då låg där landsvägen i dag slutar nere vid stranden, från 1660-talet och fram till 1733. Då kopplades tjänsten samman med Ronehamn som med tiden tog ledningen även om bägge hamnarna tidvis hade strandridare. Från 1798 var chefen placerad i Ronehamn och i Närshamn fanns en tullman av lägre grad.
År 1665 fick Per Pois (Peder Johansson Pojes) (1623-94) förordnande som domare i Burs ting. Strandridarna hade ofta sådana uppdrag. Sedan 1672 var han också ägare till Hemmor gård. År 1676 återtog danskarna ön och då tog sig många tjänstemän över till fastlandet, bland dem Pois. Ett år efter freden 1679 var Pois tillbaka i När och var på nytt strandridare mellan 1680-94. Under 1680- och 1690-talen blev han en stor man i socknen och mycket talar för att han drev kalkbränning och handel med kalk. Kalkstenen på Burgen låg ju nära Hemmor. År 1694 begravdes Pois och efterträddes av sin son Eric Pois som var sedan 1687 var gift med kyrkoherdedottern Cristina Ronander från Rone (1661-1716). Pois blev kvar som strandridare i Närshamn till 1716 med undantag för åren 1703-08 då han hade samma post i Slite. Under dessa år tjänstgjorde Petter Wijman som strandridare i När. Men ekonomiskt gick det inte så bra för Pois och omkring 1710 måste han sälja Hemmor gård, som då var starkt belastad med skatterest, och dessutom blev han åtalad för att ha huggit skog i kronans park, Roklause, i närheten. År 1716 tillträdde Petter Weller född i Roma (1671-1748) gift 1709 i När med Catharina Lindeman från Rovalds (1679-1731). Efter hustruns död gifte han om sig med änkan Maria Schmidt från Visby (1701-43). Weller friköpte Rovalds och kronoskogen Roklause. Weller avgick 1733 och efterträddes av Johan Åkerman från Tjängdarve i Hemse (1703-59) gift med Wellers dotter Anna Elisabet (1710-36). Åkerman delade på befattningarna i Rone och När och slutade i När 1751. Då övertogs posten i När av svågern Olof Melin från Södermanland (1715-1803) gift 1747 med Dorotea Margareta Weller (1716-85) varigenom han också ärvde Rovalds gård men bodde i Hamngården. Mellan 1758-62 befann han sig på annan ort på Gotland men återkom 1762 och blev kvar till 1790 då han erhöll avsked. Han avled 1803 på Rovalds. År 1790 kom Lars Gezelius från Fårö (1759) och gifte sig 1792 med Melins dotter Ingrid (1758-1833) men äktenskapet blev mycket stormigt och Gezelius gick illa åt hustrun. År 1800 flyttade han med sin hushållerska till Rone och därefter sköttes När fram till 1818 från Rone då strandridaretiteln upphörde.
Bebyggelsen i Hamngården låg i backen 150 m norr om lövdungen till väster om vägen när man kommer ner till stranden. Olika personer bodde i Hamngården. Mellan 1711-38 bodde skomakaren Jonas Palm (1673-1738) gift 1711 med Anna Dorotea Meliz (1680-1749) i Hamngården. Deras son Marcus (1713) blev senare skolmästare i När. Mellan 1806-20 bodde Tomas Paulin från Pavals 310 AJ (1767) gift med Catarina Olofsdotter från Follingbo (1765) i Hamngården innan man flyttade till Hemmor. Mellan 1830-37 bodde tullvaktmästaren Anders Petter Broström (1791), som liksom sin hustru Elisabet (1796) var födda i Visby, i Hamngården. Sedan kom mellan 1838-42 tulluppsyningsmannen Georg Petter Alfvegren från Bunge (1809) gift med Brita Cajsa från Othem (1815). Den siste tullmannen blev Carl Peter Ramberg från Dalarna (1778-1854) på 1840-talet som bodde kvar till sin död. Den siste som bodde i Hamngården var Hans Ahlkvist från Siglajvs OH (1818-89) gift med Katarina Larsdotter från Liffor 267 AN (1821-94) , som bodde här fram till sin död 1889.
Hallute gård hade en ”probstensåker” NV om den gamla hamnbryggan. Längst ner i hörnet uppfördes 1851 en byggnad som tjänade som bostad och affärslokal för handlanden Karl Johan Högstadius från Visby (1826) gift med Helena Auguste Munthe från Ardre (1834). Grunden efter huset och källaren syns fortfarande på vänster sida när vägen kommer ner till vägskälet vid den gamla hamnplatsen. Affären upphörde 1874 och familjen flyttade tillbaka till Visby. Huset nedmonterades och fördes till Visby där det uppfördes vid Södertorg.
Manbyggnaden i Hamngården, som lär ha varit stor, revs före 1878. Därefter återstod bara något mindre hus. Lagaskiftet innebar att markarealen slogs ihop till ett sammanhängande markområde på ca 40 tunnland NV om gården och Hamngården ålades att flytta några hundra meter. Men några byggnader uppförde inte på det nya området. Marken utarrenderades till Rovalds som tillsammans med några andra gårdar utnyttjade marken för bete fram till 1953. Då såldes Hamngården och ägs i dag av Siglajvs 842 RO, som skapat ett område med fritidshus med 44 tomter, som i stor utsträckning har bebyggts.