Närs historia

Några punkter kring Närs historia:

1.   Varifrån kommer namnet När?

Namnet på socknen har skrivits Neer och Naer under den danska tiden och Nähr, Närke och När under svensk tid. Men det är oklart varifrån namnet härstammar. Det har funnits forskare som menar att det kommer från någonting långt eller smalt: ”nar” eller ”nara” = list eller tvärslå. Man tänker då på den långsmala höjdsträckningen ”Burgen” som fortsätter ända fram till Närshamn. Men det skulle också kunna syfta på ”nere” = lågt liggande. För detta talar att hela socknen förutom Burgen består av en sluttande dalsänka. Genom denna rinner Närsån som kommer från Lausmyr. I närheten av Storbron förenar sig Närsån med Lillån, som kommer från Burs. I bägge dessa mynnar en mängd kanaler från högre liggande marker i socknarna runt omkring. När socken kan betecknas som lågt liggande, ”nere”. Närs kyrka är ju den gotländska kyrka som ligger lägst av alla – 5 m över havet – trots att den ligger nästan 5 km från havet. Kyrkan byggdes inte på höjdsträckningen utan ”nere” vid ån, som vid den tiden troligen var segelbar fram till den plats där kyrkan ligger.
En annan och senare tolkning skulle kunna komma från ”när” = förträngning och skulle då kunna syfta på en förträngning av Närsåns lopp vid kyrkan, något man dock inte kan se i dag.

Läs mer: A & P Häglund, När och närkar s 7-8

2. Fornhistoria

De äldsta bosättningarna i När är från stenåldern och ligger på marker som tillhör Hemmor gård. År 1903 utförde den i När födde geologen Henrik Munthe en undersökning av en fyndplats i den s.k. Daiåker öster om utfartsvägen från Dalbo mot landsvägen över Burgen. Boplatsen beräknas härröra från den yngre stenåldern, ca 3000-2500 år f Kr. Vid den här tidpunkten befann sig bara några delar av dagens När ovanför havsytan, främst höjdsträckningen Burgen samt höjdplatån vid Alvare. Med tiden dök även Närsholmen, höjdsträckningen Frigges-Smiss och Hammaren och Nyen upp som ”grynnor” ovanför vattenytan medan resten av socknen utgjorde havsbotten.

Ormkvinnestenen
Ormkvinnestenen

Socknens natur- och kulturstig, Linnéstigen, passerar på Alvare Lairu tre gravfält från bronsåldern som visar att det fanns bosättningar i När på den tiden. Från järnåldern finns gravrösen på de högsta punkterna inom socknen som på Burgen och norr om Alvare, vid Smiss samt på det till Frigges hörande gravfältsområdet kring det gamla Närshamn. Från folkvandringstiden – 400-550 e Kr – och vendel- och vikingatiden finns de stora gravfälten vid Rikvide-Smiss och trakten däromkring. Bara på den s.k. ”Rikvide roir” finns 200 gravar. Det stora Rikvidefältet har dessvärre plundrats av skattsökare. På Smissfältet på andra sidan vägen hittades 1952 i samband med plöjning en unik bildsten, den s.k. ormkvinnestenen, som höggs och restes under perioden 400-600. Originalet finns på Fornsalen i Visby men en replik har för några år sedan rests på den ursprungliga fyndplatsen. Gravfälten vid Rikvide-Smiss torde ha använts från 500-talet till vikingatidens slut ca 1000. När den nya Närshamn byggdes i slutet av 1950-talet återfanns i grustäkten ett antal gravar som inte var markerade med rösen eller stenar.

Under årens lopp har ett antal myntskatter hittats inom När. Anton Pettersson, Hallsarve, återfann en skatt med 797 utländska mynt från 1100-talet. Vid åkern ”Torsvät” vid Pilgårds har man funnit en annan skatt från 1000-talet och medeltidens början.

Läs mer: A & P Häglund, När och närkar, s 377-82
(se även under rubriken Fornlämningar)

3. Medeltida hamnar och fiskelägen

Det finns inte mycket kunskap om När under medeltiden men vissa intressanta fynd har nyligen gjorts inom ramen för ett forskningsprojekt om Gotlands medeltida hamn- och fiskelägen, som under 2010 genomfördes av arkeologen Peter d’Agnan. Det året gjorde han en pilotstudie i När socken för att undersöka förekomsten av hamnar och fiskelägen i När under medeltiden. Resultatet blev att d’Agnan i fem fall menar sig kunna bekräfta att platserna varit i bruk på medeltiden.

En av dessa platser är Nyen, strax söder om Nabbens fiskeläge i närheten av Lillviken, som d’Agnan menar torde ha varit ett fiskeläge från medeltiden fram till 1700-talet. På andra sidan Lillviken ligger Hammarnäs fiskeläge eller Gardbostrand. I närheten av detta återfanns föremål som skulle kunna tyda på att det funnits ett medeltida fiskeläge. Närshamn kan ha varit en av medeltidens största hamnar på Gotland. Det finns ett flertal registrerade fornlämningar i området som ligger till vänster om den T-korsning som bildas när vägen från Burs och När når fram till vattnet där man ser Närsholmen på andra sidan. Till höger går en väg till dagens Närshamn medan vägen till vänster leder bort mot Hamngården och Närsholmen. Enligt d’Agnan fungerade hamnen från högmedeltiden (1200-talet) till och med 1600-talet. På den tiden var Närsholmen fortfarande en ö och på andra sidan holmen, längst inne i Austerviken finns ett antal stenkistor. De kan ha varit ankringsplatser för större handelfartyg vars last sedan lastades om till mindre båtar som kunde ta sig genom det då existerande sundet in till dåtiden Närshamn. Studien menar att det när vattennivån var högre i närheten av dagens Hamngården kan ha funnits en äldre hamnverksamhet under yngre järnålder/tidig medelålder möjligen i förening med en boplats.

Namnet Kapellets fiskeläge indikerar att det har funnits ett kapell på platsen. På den åker som ligger strax norr om fiskeläget, ”Capellsåker”, fann d’Agnan och hans arkeologer ett antal lämningar från äldre tid efter ett fiskeläge med tillhörande kapell. Med utgångspunkt från diverse fynd som gjordes, bl.a. olika skelett, menar man att under högmedeltiden byggdes ett litet kapell vid ett fiskeläge, som efter dåtidens mått bör ha varit ganska betydande. Någon gång under medeltiden brann kapellet ned till grunden. Det är vidare möjligt att det under medeltiden fanns en kyrkogård i anslutning till kapellet. Herta fiskeläge slutligen tillhör visserligen Burs socken men ligger i När. Arkeologerna är eniga om att också Herta har sitt ursprung under medeltiden.

Läs mer: Peter d’Agnan, Hamn- och fiskelägen i När, s 27-50 ur Från Gutabygd 2012.

4. Kyrkohistoria

Närs kyrka
Närs kyrka

Kyrkan med prästgården var socknens medelpunkt. Under medeltiden hade varje socken en egen präst. Den nuvarande kyrkobyggnaden anses ha uppförts under tiden mellan 1250 och i början av 1300-talet. Men allt tyder på att det dessförinnan fanns en 1100-talskyrka på samma plats. Prästen i varje socken var inte bara den andlige ledaren utan även i andra avseenden var han socknens ledare och förvaltare. Alla socknens angelägenheter utom den statliga beskattningen handlades under prästens ledning.

Den äldsta prästen som man har kännedom är Jacobus, som var präst i När 1316 och vars gravhäll finns i västra kyrkporten. Mot slutet av 1600-talet och framåt återfinns några ledande präster i socknens historia. Georg Oxenvaldt (kyrkoherde 1686-1705) var representant för prästerskapet i riksdagen och var en drivande kraft, som under socknens kanske djupaste depressionsperiod genomförde en omfattande reparation av kyrkan och anskaffade både predikstol och ny altartavla. Han var samtidigt ägare av Hallute gård. Hans efterträdare Jöns Broander (kyrkoherde 1706-26) var mycket förmögen och kom att, förutom Prästgården, senare äga också Hemmor och Hallute gårdar. Han bedrev ett omfattande jordbruk och hade många kreatur. Det kan noteras att även Broanders son och sonson senare blev kyrkoherdar i När. Då Carl von Linné besökte När under sin gotländska resa var Nicolaus Norrby kyrkoherde (1727-42). Linné blev imponerad av den lärde kyrkoherden som talade eller förstod inte mindre än åtta språk. En annan kyrkoherde som blev riksdagsman var Mattias Klingberg (kyrkoherde 1831-68), som var far till den kände gotlandsforskaren, lektor Mathias Klingberg.

1860- och 1870-talen blev en mörk tid i socknens historia genom några svåra missväxtår, den explosionsartade befolkningsökningen som begränsade försörjningsmöjligheterna, samt en utbredd dryckenskap och en allmän osäkerhet. I det här svåra läget fick kyrkan konkurrens av den s.k. väckelserörelsen som betonade bibelläsning och fromhet. Det fanns emellertid olika fraktioner inom väckelserörelsen som orsakade en viss splittring i religiöst avseende. Kyrkoherde i När var vid denna tidpunkt ”läsarprästen” C J Norrby (1872-79) som var en intensiv och sträng förkunnare och som menade att väckelsen innebar en verklig andlig förnyelse. År 1895 bildades Närs baptistförsamling och ett missionshus inköptes vid Rikvide med en avsevärd söndagsskoleverksamhet. Missionsförbundet hade 1880 en mindre församling men antalet medlemmar kom under 1900-talet att växa betydligt. Omkring 1950 uppfördes ett kapell vid Kulle med en livlig söndagsskoleverksamhet. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS), som 1859-65 drev en särskild missionsskola i När, uppförde omkring 1930 ett missionshus vid Dalbo. Slutligen kan nämnas hjorterianerna, som var Gotlands enda egna väckelserörelse och som värnade om Bibelns rätta lära och som fördömde starka drycker, dans och kortspel liksom starka färger och onödiga prydnader. Jöns Hjorter lät bygga ett litet kapell i Burs och fick många anhängare också i När.

Läs mer: A & P Häglund, När och närkar, s 11-39, 77-88

5. Skolhistoria

Den tidigaste uppgiften om en skola i När är från 1673 då det skall ha funnits en skolmästare Anders. Ett skolhus finns också angivet på prästgårdens mark 1680. Uppgifter om skolmästare förekommer sedan i mantalslängderna under årens lopp. År 1842 fattades beslut i enlighet med folkskoleförfattningen från det året att När skulle ha en särskild fast folkskola och några år senare beslöts att den befintliga skolmästarbyggnaden (det nuvarande församlingshemmet) skulle byggas om och förses med skolrum. Skolan skulle vara gemensam för När och Lau under förutsättning att läsningen skulle ske i När men bägge socknarna skulle bidra till kostnaderna. Även om byggnadsarbetena ännu inte var avslutade kunde skolan tas i bruk 1847. Efter ett antal år med uppslitande och oförsonliga stridigheter mellan de bägge socknarna om hur mycket vardera socknen skulle etala för skolan och om läsning också skulle kunna ske i Lau skiljdes dock Lau från Närs skola. År 1865 beslöts anskaffa en småskola och ”missionshuset” vid Bosarve, där en av EFS startad missionsskola hade funnits mellan 1859-65 – bredvid dagens bilverkstad – inköptes. Det stora antalet barn medförde emellertid att ytterligare en småskola måste byggas. Efter långa diskussioner beslöts att folkskolan skulle byggas till på gaveln till den existerande skolan vilket skedde på 1870-talet. På 1950-talet tog planerna på en ny skolbyggnad i När fastare form och 1961 stod den nya skolbyggnaden färdig medan den gamla skolan utan kostnad överlämnades till Närs församling och skolan i Bosarve såldes till en privat köpare. År 2008 fattades emellertid beslut om att lägga ner skolan i När på grund av brist på skolbarn.

Bland skolmästarna i När märks Tomas Boström (1820-65) som också var klockare och skolmästare när den nya för När och Lau gemensamma skolan invigdes; Otto Nordström (1881-1919) som i mitten av 1880-talet hade att undervisa klasser på mellan 60-70 barn; Erik Cederlund (1924-54) och efter 1965 Lars – Las – Jakobsson.

Läs mer: A & P Häglund, När och närkar, s 89-99

6. Folkmängd

Genom beräkningar utifrån mantalslängderna uppskattas folkmängden i När 1683 ha uppgått till 241 personer. År 1750 hade befolkningen vuxit till 507 och 1800 var invånarantalet 678. År 1850 fanns hela 983 invånare och sedan stiger befolkningen snabbt. År 1874 nåddes den högsta siffran med 1256 invånare. Försörjningsmöjligheterna försämrades och under de kommande decennierna är det därför många Närbor som emigrerar till USA. Under 1880-talet reste i genomsnitt 20 personer varje år till Amerika och antalet flyttningsbetyg till USA uppgick under 1880-talet till hela 206. Vid sekelskiftet 1900 hade befolkningen minskat till 971. Sedan sker en regelbunden minskning och 1950 fanns det 798 invånare. Tjugo år senare, 1970, var befolkningen bara 621. Nu gick strömmen till tätorterna på Gotland eller till fastlandet. Efter en fortsatt nedgång har läget nu stabiliserats och år 2014 uppgick invånarantal till 413.

Läs mer: A & P Häglund, När och närkar, s 301-08