På 1750-talet uppmanade kronan alla socknar på landet att bygga upp förråd av råg för att säkra utsäde och livsuppehälle under missväxtår för socknens invånare. Ansvaret att bygga upp förråden fördelades mellan gårdarna efter storlek och tillskott skulle göras på nytt vart femte år, tills förrådet blivit tillräckligt stort. Den som behövde låna säd ur magasinet återbetalade lånet in natura med en ränta som motsvarade 12%. För att inte utsädet skulle åldras var delägarna skyldiga att själva vid sommarens inbrott ta ut sin andel av vad som fanns kvar – och att efter skörden lägga in motsvarande mängd på nytt, utökad med halv ränta. På så vis byggdes förråden med tiden ut till rätt ansenlig storlek.
Från början förvarades förrådet i ringkammaren i kyrkans torn. När utrymmet i kyrkan blev för trångt och råttangreppen allt svårare byggdes år 1863 det magasin som nu står vid vägen i kyrkogårdens sydvästra hörn, dit det flyttades då vägen mot Burs rätades ut på 1960-talet. Sin största betydelse för närkarnas överlevnad hade sockenmagasinet under missväxtåren 1845-46 och 1867. En bit in på 1900-talets första decennier hade sockenmagasinet spelat ut sin roll som brödförråd i nödtid och magasinsrörelsen avvecklades slutligt i samband med att byggnaden flyttades till den plats där den nu står. Här börjar numera Linnéstigen. Sedermera har även ett antal äldre kulturhistoriskt intressanta stenar placerats här.
(UZ)
Läs mer: När och närkar del I, ss 111-126
Karta till sockenmagasinet