Säd maldes ursprungliga på handdrivna vridkvarnar med roterande över-sten. Med tiden lärde man sig att ta tillvara kraften från vind och vattendrag. Väderkvarnen kom troligen till ön först på vikingatiden. Fram till början på 1800-talet dominerade vattenkvarnen, som kunde användes för både malning och sågning. De stora myrutdikningarna gjorde emellertid att vattnet sinade och väderkvarnen tog över.
Storbönder och klostren byggde tidigt s.k. tullkvarnar, där bönderna fick lämna viss del av sin spannmål som betalning för malningen, ”tullen”. De små jordbruken malde sin säd på egna husbehovskvarnar. Det fanns från början inga hinder för bönderna att bygga egna kvarnar så länge de inte hindrade andra kvarnägare eller fisket. Under den danska tiden däremot tillämpades s.k. ”mölleplikt”, som inskränkte privatpersoners rätt att uppföra kvarn och 1617 ålades kronobönderna tullmalningsplikt (tvingades att mala på tullkvarnar).
Efter att Sverige övertagit Gotland från Danmark i mitten av 1600-talet infördes det svenska systemet med att man fick bygga husbehovskvarnar (de större skattbelagda) och tullkvarnar efter myndigheternas syn och tillstånd. ”Myndigheternas kvarnar mal långsamt” och deras ”syn” av egenbyggda kvarnar orsakade många klagomål från allmogen för att vara lika kostsam som själva bygget av kvarnen och att man tvingades fara hela vägen till ”böin” för att få ut sina tillstånd. Dessutom ansågs skatten för hård.
I slutet av 1800-talet inföll den sista stora kvarnbyggnadsperioden då husbehovsmalningen släpptes fri från skatt. Detta visade sig också i När, där i slutet av 1800-talet minst 17 väderkvarnar var i drift. När utbyggnaden av elnätet på 1940-talet nådde även den gotländska landsbygden trängdes väderkvarnarna slutligt ut av större handelskvarnar som byggdes i stort sett i varje socken.
På När har minst sex vattenkvarnar och 24 väder kvarnar varit i drift sedan 1600-talet. Den sista vattenkvarnen – Hallute kvarn – låg vid Närsån vid Dam och revs 1928. Bevarade väderkvarnar finns vid Alvare, Botels, Frigges, Hallsarve, Kulle och Siglajvs. Dessa var stolpkvarnar, där hela kvarnhuset vreds efter vinden.
Vid Hallbjärs står socknens enda holländare, där kvarnhuset är fast och endast kvarntoppen vreds efter vind. Kvarnen stod färdig år1907. Valter Kristiansson från Lau köpte kvarnen år 1933. Kvarndriften låg då nere. Kristiansson rustade den och byggde nytt maskineri. Driften fortsatte fram till krigsslutet.
Tillsammans med en son Erland byggde Valter Kristiansson då en ny, större och framför allt elektrifierad kvarn vid Huntorget mitt i socknen – När Kvänni. År 1972 såldes den nya kvarnen. Efter flera ägarbyten avvecklades kvarndriften vid slutet av 1990-talet – kapaciteten hade blivit för låg. Idag är den i privat ägo.
(HJ, UZ)
Läs mera: Järnstål, Kvarnar i När, i Närkontakten 2011, Jonsson, Gotlands kvarnar genom tiderna ss 93-97 (Hallbjärs), A&P Häglund, När och Närkar, del I, ss 215-216